En forsta helg i The Valley

En veckas arbete var over, och det var dags for helg,..
Hur skulle den se ut? Undrade jag pa fredagskvallen.

Lordagen borjade med Au Pair-mote, start hos min LCC, Sara, som bor ca 30 minuter fran Glendale.
Hela familjen Gillis skjutsade mig dit, eftersom de sedan skulle vidare till ett ZOO i narheten.
Val framme gick jag in, traffade Sini, en Au Pair jag varit och atit middag med en annan kvall, som ar jattetrevlig. Hon ar Au Pair hos Sara, och trivs har jattebra -hon vill till och med bo har i USA for all framtid, hehe..

I vilket fall som helst sa kom alla (fyra) Au Pairer i min grupp till Sara, sen tog vi hennes bil upp till ett berg och vandrade lite. Det var varmt, typ 40 grader, sa vi gick inte sarskilt lange, men det var ganska trevligt. Sedan gick vi ner igen, fikade lite och fick varsin lapp med en fraga. Jag fick en fraga om vad en film om mitt liv skulle handla om, och vem som skulle spela mig. Supersvart att svara pa, jag sa att den skulle handla om karlek.. och att Sarah Jessica Parker skulle spela mig, hehehe.. Ni kan ju klura pa vad er film skulle handla om :)

Efter var lilla vandring akte jag, Sini och en tjej som heter Ywetta till ett shoppingcentra. Det var liksom utomhus, ganska coolt faktiskt (tydligen inte det finaste dock). Sini shoppade loss, sjalv kopte jag bara ett par solglasogon for $3.. Vi sag pa bio ocksa, den dar nya.. med Richard Gere. Den var fin. Se den om ni far chansen! Det var en helt okej dag, men jag kunde anda inte riktigt njuta fullt ut..

Igar gjorde vi en utflykt med Ywettas bil. Vi akte upp genom en massa hoga berg, pa smala slingriga vagar.. Vi landade vid en sjo, dar vi tog ett dopp. Sedan akte vi vidare till nagon kand Tortillaaffar, med musem. Det ligger verkligen i mitten av ingenstans, men har tydligen kunnat overlevt pga alla forbipaserande som behovt nagot att dricka och ata. Vidare akte vi, langt langt.. Till vi kom till en annan sjo. Den var inte sa jattesevard, sa det kandes lite onodigt.. Dessutom blev bilen typ overhettad, sa vi blev lite nervosa att vi inte skulle ta oss hem igen... Men det gjorde vi! Och pa vagen hem stannade vi i nagot som kallas Ghost Town, en supercool gammal westernstad, kandes precis som att komma in i en gammal film. Var till och med en massa gamlingar som tagit hasten dit! Onskar jag kunde lagga in alla bilder, men tors inte da det ar Steph och James dator.

Det var kul att se landskapet har, for det ar sa annorlunda jamfort med Europa..
Det ar vackert pa sitt satt, framfor allt om man tanker pa att den har platsen legat under vatten (enligt Sara, LCCn).. For om man tanker pa det, och tittar ut over de har annorlunda, gulaktiga, bergen sa kanns det nastan som att man simmar omkring djupt nere i havet.
Sa det ar vackert..

Men det ar inte vackert som att aka tag pa slingriga spar genom Schweiz ner till Italien, eller som att sitta med Dig pa en brygga i Hallestrand, eller som att vandra upp pa Norra Berget och kika ut over stenstaden. Det ar inte vackert som att somna pa Din axel, medan du stryker en i haret, eller vackert som att tillsammans dansa till Pearl Jam..

Glendale

Eftersom jag inte tar mig till en dator aaaallt for ofta kommer mina inlagg antagligen bli ratt langa.. hoppas det ar ok

Sa, nu har jag anlant! Jag sager bara en sak; varme... Det ar helt sjukt varmt har, alltsa.. Jag tror inte ni forstar. 37 grader varje dag (eller, idag skulle det bara bli 35) sa det gar inte att vara ute med barnen pa dagarna tyvarr.

I alla fall.. Nar jag forst kom sa missade jag totalt James och Stephanie, sa jag fick ropa efter dem i hogtalarna pa flygplatsen - sa jaaala pinsaaaamt!
Tillslut hittade jag dem, och de var sa himla sota, hade gjort skylt med VALKOMMEN IDA! och gav mig kramar. Sen akte vi vilse, sa det tog en stund att komma fram till deras hus. Val framme traffade jag Kerry, som ar Stephanies mamma, som ar jattetrevlig. Vi pratade en hel del, men sen blev jag sa trott sa jag gick till mitt rum, som ar pa overvaningen, och lade mig. Rummet ar forovrigt ratt sa fult, haha.. Det har en ful sang med rosa overkast och en jattestor tv. och heltackingsmattor. inget mer. haha, jaja.. det spelar ingen roll..

Nar jag vaknade i lordagsmorse gick jag ner, och motte James, Joshua och Elizabeth - snacka om sota kids! Dom ar helt sjukt snalla for att vara tvaaringar, de lyssnar jattebra och ar hjalpsamma och gulliga och delar med sig och gor allt som man vill att de ska gora. De var lite blyga i borjan men borjade nastan genast att visa upp sig, haha. De dansar och sjunger hela tiden ocksa, det ar gulligt :)

Jaja, min forsta helg var ganska speciell.. De har inte visat mig sa mycket, vi har bara varit inne, plus en liten stund i Peoria dar vi var pa en splash pad, sa det ar ratt trist. Jag vill garna se Phoenix, vill att de visar mig runt i omradet och sa.. men det har inte skett annu. Jag far dessutom inte kora deras bil, sa jag har ingen mojlighet att sjalv ta mig runt :/
Jag ska val inte klaga.. De ar jattesnalla.. Men sjalvklart har de lite underliga regler och sa ater de jattejatteacklig mat (jag har forovrigt gatt ner typ 2 kilo sen jag kom).

Idag var Kerry har med mig, hela dagen fram till nu nar James den aldre kom hem. Det har gatt bra, faktiskt. Vi gor alla mojliga saker.. men ingenting speciellt. Pa morgonen var vi ute och lekte lite med vatten och spelade lite boll, sen at vi snack, sen sag vi pa tv, at lunch, tog en tupplur, lekte och at snack. Det ar val sa dagarna kommer att se ut i fortsattningen ocksa...

Mitt storsta problem nu, om jag nu ska vraka ur mig mina "laster" i bloggen (forstar att det ar trakigt att lasa om det, men jag tror det ar bra att jag skriver av mig), ar att jag grater typ hela tiden. Jag har forklarat for James och Stephanie att jag verkligen, verkligen saknar Petter och att jag inte vet om jag kommer klara av att vara kvar har.

Orsaken till att jag kanner mig ledsen har jag listat ut:

For det forsta sa blev jag sa himla ledsen av att se de au pairer i NY som skulle till Chicago, jag vill ju ocksa dit sa varfor kan inte jag fa en familj dar?.. Jag menar, det bor tre miljoner manniskor i Chicago, sakert mer om man raknar de omraden som ligger nara.. Ar jag sa dalig att ingen vill ha mig? Hm, eftersom jag nyss last Slumpen ar ingen tillfallighet sa har jag andock lite hopp kvar - det finns en mening med allt, tror man att man har tur kommer man ha tur och om man oppnar upp sig for mojligheter och foljer sin intution kommer naturen hjalpa en till det basta mojliga resultatet.

For det andra sa kanner jag verkligen att jag inte kommer att ha nagonting att gora har. Kerry talade om for mig att Phoenix antagligen ar den trakigast staden i USA. Inga roliga museum, inga roliga platser att besoka. Ingenting. Och eftersom jag inte har nagon bil att kora sa ar det svart att gora annat an att sitta hemma..

For det tredje sa kan jag inte sluta tanka pa att jag kunde ha varit i Chicago, eller att jag kan forsoka hitta en familj dar! Allt jag vill ar ju att dela mitt ar med Petter, och nar han ar sa langt borta kanns allting sa meningslost. Meningen var ju att vi skulle gora det har tillsammans, sen hade jag oturen att inte komma till ratt plats, vilket gjorde att vi inte fick den mojligheten.. Ahh.. Och eftersom jag hela tiden tanker pa att jag kan aka dit sa blir jag ledsen. Skit ocksa. Jag tanker ocksa att om jag bara sagt JA till den forsta familjen jag fick en matchning med sa hade jag varit dar nu, hos mitt hjarta.. Det ater upp mig inifran att jag tanker sa, och det ar sa orattvist gentemot Steph och James...

Men, men.. Jag har iaf pratat ordentligt med Kerry idag. Hon ar sa himla snall, och hon forstar mig verkligen. Hon kommer tillbaka pa onsdag, och da ska vi prata med. Eftersom hon ar fodd och uppvuxen i Chicago, och har en del av sin familj dar, sa har jag kanslan av att det kommer ordna sig for mig. Pa ett eller annat vis.

NJO JOAAK Njoo joaaak!

Okej, dags for en mycket tattig, tontig, up-date...

I mandags landade jag, efter lang resa och manga vantetimmar pa tysk trakig flygplats, i...
New York!

Pa min fard mot det stora landet Amerika traffade jag Josefine, fran Gotland. Hon ar fantastisk och jag maste saga att jag ar sjukt glad att vi traffat varandra - att hon dessutom ska till San Diego, vilket inte alls ar jattelangt fran Glendale, gjorde saken bara battre :)
Vi gottade oss i tonfiskpiroger och cocacola och snackade med en tant fran New Jersey alla atta timmar fran Frankfurt. Det var fett nice!

Jag har ocksa en ny van fran Norge, Mari. Hon ska till San Fransisco, det ar cool :) Henne traffade jag och Josefine forst nar vi landat, men sedan dess har vi hangt konstant. Pa flygplatsen hamtade Steve, var chauffor, oss och skojade ganska friskt hela vagen till skolan - en resa pa ungefar 2 timmar. Det var faktiskt riktigt trevligt att se NY ur en bilruta, kan inte riktigt forklara kanslan men,.. Det ar maktigt.

Val framme pa skolan fick vi kasta in oss i varsitt ackligt rum, dar Au Pairer som sovit tidigare redan tagit plats. Sangarna ar ackliga, rummen fula och det finns bara en lampa som dessutom sticks i ogonen. Men what ever, jag har sovit som ett barn i alla fall.

Dagarna har bestatt av lektioner, med Joan (LIKE, YOU KNOW! JOAN OF THE ARK!), som skriker konstant och tar oss for idioter. Jag vet inte om hon tror att amerikaner ar de anda som anvander hushallspapper, men bara att man haller en demonstation om det tyder pa att hon ser ner pa oss elever. For ovrigt har vi en valdigt sot thailandare och en kines i klassen. ah, dom ar sa disciplinerade.. Lektionerna lar oss, eller atminstone inte mig, nagot vettigt. Vi far se filmer fran attiotalet, och lara oss att i amerika sa har man minsann nagot som heter Halloween och att alla tror att amerikaner ar kriminella (vilket naturligtvis inte ar sant).

Den storsta gladjestunden var nyss, nar en polis var har och snackade. Han var riktigt rolig och dessutom en duktig talare, vilket gjorde att man faktiskt kunde ta till sig det han sa. Dessutom at han munkar och drack kaffe :D

Jaja. Imorgon ska vi fa aka in till New York, det ska bli fett bra.
Jag saknar Petter.

Tjingeling

Igår...

... var jag hos Lilly, det var bäst.
Alla fina vänner, tack så mycket - ni värmer mitt lilla hjärta.

Fika med Lennerth och Alex på stan idag var också fint, jag blir lite glad i själen av att folk vill träffa mig och säga hej då..

Jag kommer att sakna er mina kära!

Jag, antibloggaren Ida Mullaart, har nu gått emot mina egna principer...

Jag hatar bloggar.
Jag kan ingenting om bloggar.
Bloggar ger mig ångest.
Jag vet inte vad man skriver i en blogg, eller varför...

... men någon bad mig att starta en blogg, och för denna person är jag redo att göra det (Hej Lilly).
Jag ska ju trots allt vara i USA i ett år, så det kan ju hända att någon faktiskt är intresserad av att läsa om mina dagar "over there" (som Laila skulle ha sagt).

Ett första inlägg... Det ger ju det första intrycket, alltså har jag säkert någon press på mig att skriva något fyndigt, lite läckert sådär, för att läsarna (om det nu kommer att finnas några, hjälp vad jag är patetisk) ska tycka att det är värt att läsa vidare inlägg..

Jag har inget fyndigt att skriva, min hjärna är överbelamrad av Cultural Cares rosa små kuvert, som alltid är blandade med onödig och alldeles för nödvändig information...

Jag vet inte vad jag ska ha med mig för att komma in i Amerikat.
Jag har ingen koll på några papper alls.
Jag fick en försäkring idag, den var ful.
Jag vet att jag måste hålla reda på ett papper under hela året, annars blir jag utvisad eller måste betala 350 (!) dollar.

Ikväll är det premiär för Vem kan slå Filip och Fredrik

Hej då.