Havet

är djuuupt, havet är djuuuupt! Nere på botten, när är allt toppen - lyssna och njuuuuut :)
Julen var väl fin. Jag kan skriva mer när jag är hemma i Chicago igen.
Nu är jag i Naples (Florida), vädret fint och jag får se havet igen. Äntligen!
Idag, nyårsafton, ska vi äta shishkebab. Wuuhuuu. Jag har bränt mig lite på näsan. Buhuu.
Hejdå!

Kul!

Att mormorn typ ar sur pa mig for att MaryGrace gick in i sovrummet nar hon och Sophie skulle ta en nap, utan att jag ens hade nagot med det att gora. Jag gick bara dit for att Katie sa at mig att ge henne en Pull-Up.. 'you have to STOP making her go in her all the time! Sophie keeps on waking up! Dont let her in again!'. Eh.. ne. jag ska inte. Forlat sa himla mycket.. Jag jobbar inte ens idag, eftersom alla var insnoade imorse pga snostorm.. Sa, alla ar hemma. Utom Matt, han akte till jobbet anda. Fastnade med bilen ratt rejalt i snon. Vi har gjort kakor med glasyr och grejs, ganska kul. Sa pratade vi lite om julen ocksa, vad vi ska gora och sa. Pa julafton ska Petter och jag folja med till kyrkan, sen till Katies kusiner och en massa andra manniskor och gora egen pizza (jag vet, lame pa jul..) och ata kakor typ. Pa juldagen sa oppnar vi tydligen klappar safort vi vaknat, och sedan ater vi storfrukost. Sedan aker vi till nagon annan av Katies kusiner och ater mat, eller nagot. Fattade inte riktigt. Jag far se hur jag gor, var jag foljer med och sa pa juldagen, eftersom vi ska till Florida pa kvallen.

Annars gar allt bra. Foljer julkalendern - fatta spannande! oh!..

9 December

Ojsan, nu var det visst ett tag sedan jag bloggade igen..
Men det har inte hant sa mycket sedan sist. Jag har varit downtown med Debi, handlade en fin blus till mig och en skjorta at Petter (som han blev hemskt glad for, hihi)
Jag har varit lite med Petter, och jobbat.. Som vanligt, haha. Ocksa har jag tranat pa ett gratisgym som ligger i varat kvarter. Det ar val maskiner fran typ 60-talet dar, men de funkar fint och jag har grym traningsvark idag. De har en pool dar ocksa, den ar fin. Fast ratt liten. Jag ska simma nagon dag. Synd bara att man blir sa torr i huden.

Idag ar en speciell dag, for jag och Petter ska till Allstate arena och se NEIL YOUNG!
JUUHUUUUU!!! Jag ar aspepp! Tack Petter for biljetterna :)
Fan vad rooooliiigt det ska bliiiiii! IIIH! Rad 5, yes yes! Ska rocka sonder :D
Hoppas bara inte det ar sviiinmycket trafik pa vagen dit. Fast det kommer det vara, for vi aker harifran vid 4, 5 kanske.. Men det gor inte sa mycket, egentligen.

Igar var jag och Petter med Debi, det var trevligt. Vi sag en film, fast jag vet inte riktigt vad den handlade om egentligen. Hyrde den pa domonicks for 1 dollar. Billigt iaf.
Men igar var det iaf livsfara att kora, tur att jag hade Katies stora fyrhjulsdrivna. Underkylt regn, vagarna sag ut som de var gjorda av is. Nar vi akte hem och jag skulle slappa av Petter kunde jag inte kora ner for deras lilla skogsvag, det var alldeles for halt.. Provade att borja kora ner lite, men fick knappt stopp sa jag vande och lat Petter ga ner istallet. Vilken kvinna jag ar!

Over nyar ska jag folja med Petter och hans vardfamilj till Florida. WIHUUU!!
Det blir nog skont. Lite varme, lite sol. King det :)
Min vardfamilj ska till Matts foraldrar over nyar, de bor ute i skogen i Wisconsin nagonstans.. Det ar sakert jattemysigt dar, de har stort hus och hastar och sa. Men jag ar mer sugen pa varme.. Dessutom aker de alltid till Matts foraldrar pa sommaren ocksa, sa da ska jag definitivt folja med!

I natt dromde jag om pappa, Peter och Anders. Vi var pa bilsemester i nagra berg, det var fint dar. Jag och Peter retade Anders svinmycket for att han lekte med Actionmanfigurer, haha. Vad elaka vi var. Det var en lang drom, men jag orkar inte forklara hela. Nu saknar jag dem.
Huhu, nastan sa jag faller en liten tar..

Jaja, nu ska jag ata frukost (kl ar ju trots allt 11.42 och jag borjar om ca en timme).

Puss och kram allihopa, missa inte julkalendern! (Jag tittar pa svt.se varje dag:)

Hm..

Det var inget speciellt. Vi gjorde inget speciellt, forutom att ata. Sa inte ens vad vi var tacksamma for. Men det var mysigt, och kalkonen var god. Har iaf hort att Thanksgiving ar typ storre an jul, att det ar da man verkligen samlas tillsammans i familjen. Jaja.

Idag jobbar jag. Vi var i en park forrut, det var hemskt mysigt. Tog lite fina bilder som jag ska forsoka lagga in pa datorn sen..

Jag har forresten skaffat en ny van. Hon heter Deborah och ar fran Schweiz. Sjukt trevlig, rolig och intressant. Hon bor dessutom jattenara mig, sa det ar kul :) Ikvall ska vi gora nagot kul. Jag vill typ fixa naglarna eller nagot, haha, bara for jag aldrig gjort det. Vill vara tjejig. Typ shoppa och fixa haret ungefar. haha. jaja. hejda.

Thanksgiving

ar det idag, och jag vet faktiskt inte alls hur det funkar. Antar att jag vet det innan dagens slut..
Det lilla jag vet ar att det snart kommer gaster, och att vi ska ata mat. Mycket mat.
Mormorn, Theresa, och Katie har lagat mat sen igar, typ konstant.

Jag ar sjuuukt hungrig, och jag saknar syster Sandra.
Dromde att vi fick varsin bebis i natt, haha.

Jag skriver igen imorgon, typ.

HEI!

Okej… jag veeeet att jag inte bloggat pa jattelange. Forlat.
Men det blir liksom sa nar man har en dator som vagrar gora som man vill, och nar man gor allt annat an att sitta vid datorn pa sin lediga tid.
Men forlat, igen.

Alla som undrar (hehe) – jag mar bra, jag trivs, de ar snalla.
Jag bor 15 min fran Petter, och jag har faktiskt borjat bli riktigt duktig pa att hitta har i fororterna! Det finns sa mycket att skriva, om allt jag gjort med Petter och med min vardfamilj, om Halloween och allt annat, att jag inte vet var jag ska borja. Darfor skriver jag ingenting om det… Forlat. Igen.

Eller jag angrar mig. Jag skrive lite kortfattat.

Kortfattat:

Jag har sett Chicago city, det ar fantastiskt! Jag langtar till varen, ah, da ska jag njuta i parker och cykla och ha det skont. Nu ar det kallt och kalt.
Jag har ocksa sett Blue Man Group, det var skitbra. Tack Petter for att du tog mig med!
Jag har sett cirkus. Jag gillar inte cirkus, men det var roligt anda.

Jag har joggat runt Arlington Heights egna lilla sjo “jattemycket”. I alla fall nan dag i veckan. Ibland en. Ibland tva. Ibland fler.
Jag har joggat i naturreservatet i Long Grove en gang.

Jag har jobbat.

Jag har varit med Petter, vi har alltid roligt.
Jag har varit pa hockey, det var inte sa roligt.
Jag har varit pa en engelsk butik i Long Grove, den luktade apa.
Jag har varit pa Cheese Cake factory, det luktade gott. Tror jag. Minns inte.

Jaja.

Nu ska jag i alla fall skarpa mig och borja skriva mer igen. Fast jag vet inte.. Det ar inte alltid jag har nagot att saga. Bara en massa strund, typ som att en av tjejerna i min LCCgrupp liknar en korv. Som att jag gjort en jatteful tallrik. Saker som det. Onodigt.

Jag vet att Emelie fyller ar snart. Eller sa har hon fyllt ar.
Som ursakt for att jag inte kommer ihag vilket datum hennes 19arsdag ar, har jag skrivit ett rim i hennes ara. Har kommer det:

Emelie, du ar pa en annan kontinent
Och ditt har ar sakert jattelent (borjar med ett perfekt nodrim:)
Jag saknar dig ibland, ofta
Onskar du dig en varm kofta?
Jag kan skicka en om du vill
Har ar i alla fall vadret chill.. y

Jag tycker du ar jattetuff och ball
Du ar ungefar som min mormors hall
Det ar ingen dalig sak,
Min mormors hall ar rak

Nae, vanta, vad har det har att gora med din fodelsedag?
Jag onskar vi spelade i samma vattenpololag

Du kan nog fa det du vill
Och lite till;
Vi kan rakna stjarnor
Och i December vara tarnor
Fast havet delar oss at,
Vi kan aka bat,
Skriva en lat..
Eller bygga en apa
Om man trycker den pa magen kan den rapa

Jag vet inte vad jag ska skriva i mitt rim
Onskar du dig superlim?
Jag vill att du far det du vill ha
Da skulle jag kanna mig jattebra!
For du ar vard varenda dime,
Du ar sa mycket sotare an en lime..

Grattis Emelie, jag hoppas du tycker mitt rim ar fint.
Vi vill ha din adress, jag och Petter. Vi har nagot till dig.

Hej da

Efter nagra timmars

vantan och forsent flyg till Chicago satt jag antligen pa plats, bredvid en snall gammal dam vid namn Elenore (92). Hon pratade en hel del med mig under flygresan, och berattade manga fina historier om Chicago. Det var roligt, for det fick dagen att kannas annu battre an den redan gjorde!

Sa landade jag. Lilla Ida, pa stora O'Hare, forvirrad som en manniskoapa.. Borjade leta mig till bagageutymmet, letade efter en hop barn med tva foraldrar. Plotsligt hor jag ett forsiktigt "Ida?" och vander mig om. Dar star Matt, min nya vardpappa. Han hamtade mig sjalv, eftersom flyget var sa forsenat. Vi gick till ratt bagagegrej och mina vaskor kom ut forst (!) av allas, vilket flyyyyyt! aaahh... :) Sedan gick vi till bilen och akte mot Arlington Heights. Matt och jag pratade mycket, han ar sa sjukt schysst och rolig - vi har precis samma humor och pratade till och med om EmoKids, hahaha.. Ni maste alla kolla in hans band pa www.therosedales.com och pa www.myspace.com/therosedales ooooch ni kan aven youtuba the rosedales :) Han ar sjukt KoOL :D

Sa kom vi fram till huset, och jisses vad det marks att de alskar halloween! Hela garden ar numera inte en vanlig tradgard utan en kyrkogard med gravstenar och hela rubbet, fett nice I say :) Dessutom har han en sjuuukt cool likbil (han alskar bilar, pappa, du kommer gilla honom). Sa gick vi in, och dar stod tva hundar, Kasey och Hobs, tva katter, Rumbles och ett namn jag inte ens minns, tre barn, MaryGrace, Sophie och Anthony, en mamma, Katie, och en mormor som jag faktiskt inte ens vet vad hon heter, hon ar bara Nana, vantandes :) Barnen hoppade pa mig, kramades och var saaa fina. Sen visade de mig runt! Invandigt ar det ocksa lite halloweeninspirerat, men det ar sa hiiimla fint har och jag alskar verkligen mitt nya rum (Paulie, Du skulle ocksa alska det, det vet jag!)

Nu orkar jag inte skriva sa mycket mer detaljerat, men mina tva forsta dagar har har varit sa bra, jag trivs verkligen mycket battre har redan och de har visat mig runt och allt ar bara sa bra.
Dessutom fick jag antligen traffa Petter igar.. Hur gor man, vet jag att Annika undrar.. Och ja, fran min sida sett sa kan jag saga att jag var nervos.. och sa lycklig! Jag menar, tva manader ar tva manader, och att motas pa ett stalle som ar helt nytt for oss bada ar sa speciellt.. Det finns inget annat att gora an att acceptera nervositeten :) Vid 8 igar kom han korandes i sin silvriga BMW, och ja, dar var han! :D Kramar och pussar, sen introducera honom for mitt nya hem har i Chicago, sedan sag vi film. Allt kanns perfekt, och jag vet iaf att sahar lycklig har jag verkligen inte kant mig pa lange : )

Nu ska jag se film med MaryGrace :) Ikvall ar det LCCmote, blir roligt att traffa nagra nya au pairer :)

Om en och en halv timme

hamtar en "Supershuttle" mig. Det ar som en taxi, fast anda inte. Typ. Liksom. Bah. EVER!
I vilket fall som helst ar jag glad att jag kunde fa en sadan att komma hit och hamta mig, ta mig till flygplatsen pa bara ca 30 minuter - for endast 35 dollar!
Hade jag inte haft den mojligheten hade jag varit pa flygplatsen klockan 6 imorse.
Men,.. Nu slipper jag det :)

Yeah, snart ska jag ga ner och ata frukost och saga hej da till barnen. Det kanns lite konstigt, jag hoppas inte de blir allt for ledsna.. De verkar faktiskt gilla mig, och James vill alltid kramas nu nar han kommit pa att det ar battre an att skrika at mig. Hm.. Ja.. Jag kommer nog sakna dem lite, faktiskt.

Fast jag ar valdigt exalterad! Ah, idag far jag traffa den nya familjen och allt kanns toppen! Har sa mycket att se framemot - Arlington Heights, Chicago, Halloween, Harry Potter (haha, ja, jag ar en tont), Long Grove och en massa andra saker! Men framforallt Petter. Imorgon, da ses vi.. Iiiiihh!
Och jag kan inte hjalpa att jag har forvantningar pa den nya familjen, de verkar ju toppen. Man sager mig att jag inte sak forvanta mig nagot utan bara se detta som ett jobb, men det ar ju sa mycket mer an bara det. Att bo i en annan familj blir ju hela ens liv, sa att ta det enbart som ett jobb tycker inte jag ar ratt, varken mot familjen man bor i eller mot sig sjalv. Jag kan inte bo i en familj och spela en roll, jag vill bara vara jag. Och jag hoppas hellre, och ar glad under tiden jag hoppas, an att ga runt som en zombie.. Battre att jag blir besviken da, tanker jag, an att inte kanna nagonting alls.

stack of books beside our bed
living out of boxes..
why does the empty space, fill with dread
why does change still shock us

where would we be right now if all our dreams had come true

12.35

... eller var det 12.25? nasta onsdag gar mitt flyg till Chicago.
Antligen! Det ar sa skont att ha en tid, en fast punkt da man vet att man ska harifran.

Idag kom James bror pa besok. Han ska stanna over helgen. Han har inte traffat barnen tidigare. Jag kan ju saga att de valkomnade honom battre an de gjorde mig - kul for honom!
De har planerat massor med saker de ska gora, visa honom runt osv.. hm, kan inte saga annat an att jag blir lite bitter, for inte visade de mig nagonting nar jag kom (och tanken var anda att jag skulle bo har i ett ar). Men visst, det ar fine med mig.

Idag var forovrigt forjavligt jobbig. Jag, Kerry och barnen akte till en lekpark. De var svinjobbiga. Kerry borjade grata. De var bara for mycket. Samtidigt som jag gillar dem, for de ar sa sota, sa kan jag inte lata bli att tycka att det ska bli skont att slippa dem. Forlat! Jag ar ond.

Chicago, here I come!

Till att borja med; hello, jag ar typ gladast EVER! Fast vilken javla dag...

For ett par dagar sedan bestamde jag mig, efter mycket grubblande, att ga in i transition. Eftersom min LCC berattat mig sa manga negativa historier om folk som fatt aka hem, att jag troligen skulle sluta i Sverige och att 85% av alla som gar in i transition inte far vara kvar i programmet... Sa, ja, grubblat hade jag gjort. Men, det finns ingen mening med att vara kvar i den har familjen nar jag vantrivs sa, da jag bara raknar minuterna fram till att jag ska ga och lagga mig... Sa jag tankte Jag kor pa det, far jag ingen ny familj - fine, da aker jag hem och tar Sverige med storm istallet. Bara jag tror pa mig sjalv sa blir det har king. Sa, jag skrev pa alla papper och tvivlade inte en sekund pa att jag hade gjort ratt val. Bara vi ar tillsammans i slutandan, tankte jag.

Jag ska inte saga att jag inte var orolig, for det var jag. Jag vill ju inte hem. Jag vill vara i Amerikat ett helt ar, uppleva nya saker och framforallt inte missa Halloween (hehehehe).
Men Jesus amalia, tron pa mig sjalv verkar ha hjalpt (eller, syster, sa ar det bara placebo, skitsamma)
Redan under min forsta dag i transition fick jag glada besked! En person i Boston, som jobbar med att matcha familjer, ringde och talade om att det absolut inte skulle bli nagot problem att hitta en familj till mig i Chicago, faktum var att hon redan skickat min ansokan till en familj som skulle lasa igenom den. Skulle jag kanna att den inte passade var det bara att saga till, hon hade flera andra som verkade bra for mig. YES! Antligen nagon i Cultural Care som tror att jag kommer klara mig!

Redan nagra timmar senare ringde telefonen igen. Det var Katie. Katie hade last igenom min ansokan, tyckte den var underbar och trodde jag skulle passa sa bra i deras familj. Hon ville bara prata med sin man innan hon kunde ge mig besked om huruvida jag fick komma eller inte, sa hon skulle ringa tillbaka dagen efter. Oh, Im so excited! Fatta hur glad jag var, hon var helt lyrisk och hade precis varit i Long Grove nar jag ringde - vilket hon tyckte var an mer roligt an jag tyckte (for hello, det ar faktiskt ett ratt roligt sammantraffande). Sa, spannande var det... Vad skulle de saga? Tyckte de lika mycket om mig som jag tyckte om henne efter varat samtal? Ville de ha mig lika garna som jag vill komma till dem? Hu, vad jag vantade pa det samtalet... Och sa ringde hon. De ville ha mig, jag verkade perfekt for dem! My, my.. Jag ar en lyckost!

Nu har vi pratat varje kvall i tre dagar (forlat om det blir nagot superduperkonstigt syftningsfel, jag fattar inte hur jag ska skriva den dar meningen) och de verkar verkligen vara en perfekt match for mig. Visst, jag tyckte familjen Gillis verkade bra. De verkade okej, jag trodde jag skulle trivas. Jag tyckte aldrig att de verkade perfekta. Men det gor verkligen den har familjen. Familjen Luczak. Troligen far jag aka dit redan nasta helg, CC skulle kika pa biljetter. Absolut senast ar den 15e oktober, sa det ar anda inte jattelangt dit. Fast, jag raknar dagarna... Hihi

Naval, det var lyckan. Nu olyckan.
SABLAR vilka javla skitungar de ar ibland! Idag har de varit helt forjavliga, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska ta mig till. James ar heeeelt hopplos. Jag har forsokt allt. Allt. ALLT!
Ingenting fungerar. Jag har till och med kommit till den punkt dar jag forsoker ignorera nar han hittar pa sattyg och vagrar gora som jag sager.. Men jag har snabbt insett att det inte fungerar. Och det varsta ar att de andra borjar ta efter James beteende, eftersom de ser att han far mer uppmarksamhet genom att gora det. Inte for att jag vill ge honom den, men for att jag maste... Idag lyckades han till och med fa mig att borja grata. Efter en och en halv timmes slit med att forsoka fa honom att byta sin bloja och kla pa sig pallade jag inte mer. Inte nar alla tre skriker och grater samtidigt. Jag visste inte vad jag skulle gora.. Han ar liten, javisst, men.. Han ar inte dum i huvudet. Han vet ju vad han gor, och han vet varfor han gor det. Det ser jag pa honom. Det gar bara inte att fa honom att forsta att det ar fel. Sa jag brot ihop. Men sen kom jag igen, snabbt! Och da loste jag det davarande problemet.. tills nasta problem kom. Bara att borja om igen, slita.. Forsoka gora alla nojda och glada. huhuhu.. Det ar svart. Jag gor mitt basta anda, jag kanner mig duktig. Fast, nar man inte far nagon som helst komplimang for allt man far sta ut med sa ar det jobbigt. Jag torstar efter nagra bra ord fran Herr och Fru Gillis, de kommer aldrig. Doooh, jag stadar erat hus, jag matar, leker, underhaller, tar hand om, tvattar, lagar, klappar och fixar era barn! Sag nagot! VAD SOM HELST!

I vilket fall som helst. Det ar hogst 9 arbetsdagar kvar, sen ar jag fri fran detta.
Da kommer jag till Luczak, yeah yeah :) Katie ska fixa mitt har, haha. Ah. Hon ar sa snuttig.

Idag ringde min mamma, det var roligt.
Idag ringde min pappa, det var roligt.
Jag saknar min familj

TjErZ!

1/10

Grattis kara storebror Peter pa din 22:a fodelsedag!

En extremt konstig dag har det varit idag, vet inte riktigt vad jag ska saga..
Jag borjade jobba klockan sju imorse med ogonen igensvullna, sakert pga massa konstigt pollen och liknande.. Gav barnen frukost (grot, vilket ar valdigt intressant for de lyckas fa mer pa kroppen an i den tror jag). Efter frukosten gar vi alltid ut och leker, men idag vagrade barnen och tjurade och var sa himla jobbiga.. De bara sprang runt och skrek och lat mig inte kla pa dem eller byta deras blojor eller nagonting... Efter en och en halv timmes forsok lyckades jag anda, sa vi gick ut och fikade.. Elizabeth spydde, sa jag fick ta reda pa det vilket tog en evighet.. Sedan vart de griniga igen sa vi gick in. Da behovde bade Elizabeth och Joshua ga pa pottan.. Sa vi gick. Joshua satt jattelange och inget hande, sa tillslut bestamde vi oss for att vara klara. Da sprang Joshua ivag, istallet for att lata mig ta pa honom en ny bloja, och stallde sig och.. ja.. han BAJSADE pa golvet!

Jag fick panik, han trampade i det och var helt nersmetad... och hur latt ar det att halla de tva andra ifran bajset? Inte latt! jag sprang in med joshua och badade av honom, lyckades tvinga med mig James och Elizabeth in dit och pa nagot satt lyckades jag ocksa torka rent alla golv och allting som var nerbajsat innan nagon borjade leka med det. Duktiga jag!

I vilket fall som helst.. sa har de varit snalla men otroligt jobbiga. James har nog damp av nagon form, han sparkas och slass och har noll talamod. Jag gor mitt basta och forsoker fa dem att lyssna, och Joshua och Elizaneth ar oftast duktiga.. men James.. Ne, han vill bara inte. Han skriker, grinar, bits, sparkas, slass.. Allt.

Men a andra sidan har jag hort att det ar sa normala tvaaringar uppfor sig, sa han kanske inte har damp trots allt...

Jaja, nu ska jag snart ga ner och umgas lite. Eller forsoka i alla fall. Eller ga ut och springa. Om jag orkar i 35 gradig varme.

En forsta helg i The Valley

En veckas arbete var over, och det var dags for helg,..
Hur skulle den se ut? Undrade jag pa fredagskvallen.

Lordagen borjade med Au Pair-mote, start hos min LCC, Sara, som bor ca 30 minuter fran Glendale.
Hela familjen Gillis skjutsade mig dit, eftersom de sedan skulle vidare till ett ZOO i narheten.
Val framme gick jag in, traffade Sini, en Au Pair jag varit och atit middag med en annan kvall, som ar jattetrevlig. Hon ar Au Pair hos Sara, och trivs har jattebra -hon vill till och med bo har i USA for all framtid, hehe..

I vilket fall som helst sa kom alla (fyra) Au Pairer i min grupp till Sara, sen tog vi hennes bil upp till ett berg och vandrade lite. Det var varmt, typ 40 grader, sa vi gick inte sarskilt lange, men det var ganska trevligt. Sedan gick vi ner igen, fikade lite och fick varsin lapp med en fraga. Jag fick en fraga om vad en film om mitt liv skulle handla om, och vem som skulle spela mig. Supersvart att svara pa, jag sa att den skulle handla om karlek.. och att Sarah Jessica Parker skulle spela mig, hehehe.. Ni kan ju klura pa vad er film skulle handla om :)

Efter var lilla vandring akte jag, Sini och en tjej som heter Ywetta till ett shoppingcentra. Det var liksom utomhus, ganska coolt faktiskt (tydligen inte det finaste dock). Sini shoppade loss, sjalv kopte jag bara ett par solglasogon for $3.. Vi sag pa bio ocksa, den dar nya.. med Richard Gere. Den var fin. Se den om ni far chansen! Det var en helt okej dag, men jag kunde anda inte riktigt njuta fullt ut..

Igar gjorde vi en utflykt med Ywettas bil. Vi akte upp genom en massa hoga berg, pa smala slingriga vagar.. Vi landade vid en sjo, dar vi tog ett dopp. Sedan akte vi vidare till nagon kand Tortillaaffar, med musem. Det ligger verkligen i mitten av ingenstans, men har tydligen kunnat overlevt pga alla forbipaserande som behovt nagot att dricka och ata. Vidare akte vi, langt langt.. Till vi kom till en annan sjo. Den var inte sa jattesevard, sa det kandes lite onodigt.. Dessutom blev bilen typ overhettad, sa vi blev lite nervosa att vi inte skulle ta oss hem igen... Men det gjorde vi! Och pa vagen hem stannade vi i nagot som kallas Ghost Town, en supercool gammal westernstad, kandes precis som att komma in i en gammal film. Var till och med en massa gamlingar som tagit hasten dit! Onskar jag kunde lagga in alla bilder, men tors inte da det ar Steph och James dator.

Det var kul att se landskapet har, for det ar sa annorlunda jamfort med Europa..
Det ar vackert pa sitt satt, framfor allt om man tanker pa att den har platsen legat under vatten (enligt Sara, LCCn).. For om man tanker pa det, och tittar ut over de har annorlunda, gulaktiga, bergen sa kanns det nastan som att man simmar omkring djupt nere i havet.
Sa det ar vackert..

Men det ar inte vackert som att aka tag pa slingriga spar genom Schweiz ner till Italien, eller som att sitta med Dig pa en brygga i Hallestrand, eller som att vandra upp pa Norra Berget och kika ut over stenstaden. Det ar inte vackert som att somna pa Din axel, medan du stryker en i haret, eller vackert som att tillsammans dansa till Pearl Jam..

Glendale

Eftersom jag inte tar mig till en dator aaaallt for ofta kommer mina inlagg antagligen bli ratt langa.. hoppas det ar ok

Sa, nu har jag anlant! Jag sager bara en sak; varme... Det ar helt sjukt varmt har, alltsa.. Jag tror inte ni forstar. 37 grader varje dag (eller, idag skulle det bara bli 35) sa det gar inte att vara ute med barnen pa dagarna tyvarr.

I alla fall.. Nar jag forst kom sa missade jag totalt James och Stephanie, sa jag fick ropa efter dem i hogtalarna pa flygplatsen - sa jaaala pinsaaaamt!
Tillslut hittade jag dem, och de var sa himla sota, hade gjort skylt med VALKOMMEN IDA! och gav mig kramar. Sen akte vi vilse, sa det tog en stund att komma fram till deras hus. Val framme traffade jag Kerry, som ar Stephanies mamma, som ar jattetrevlig. Vi pratade en hel del, men sen blev jag sa trott sa jag gick till mitt rum, som ar pa overvaningen, och lade mig. Rummet ar forovrigt ratt sa fult, haha.. Det har en ful sang med rosa overkast och en jattestor tv. och heltackingsmattor. inget mer. haha, jaja.. det spelar ingen roll..

Nar jag vaknade i lordagsmorse gick jag ner, och motte James, Joshua och Elizabeth - snacka om sota kids! Dom ar helt sjukt snalla for att vara tvaaringar, de lyssnar jattebra och ar hjalpsamma och gulliga och delar med sig och gor allt som man vill att de ska gora. De var lite blyga i borjan men borjade nastan genast att visa upp sig, haha. De dansar och sjunger hela tiden ocksa, det ar gulligt :)

Jaja, min forsta helg var ganska speciell.. De har inte visat mig sa mycket, vi har bara varit inne, plus en liten stund i Peoria dar vi var pa en splash pad, sa det ar ratt trist. Jag vill garna se Phoenix, vill att de visar mig runt i omradet och sa.. men det har inte skett annu. Jag far dessutom inte kora deras bil, sa jag har ingen mojlighet att sjalv ta mig runt :/
Jag ska val inte klaga.. De ar jattesnalla.. Men sjalvklart har de lite underliga regler och sa ater de jattejatteacklig mat (jag har forovrigt gatt ner typ 2 kilo sen jag kom).

Idag var Kerry har med mig, hela dagen fram till nu nar James den aldre kom hem. Det har gatt bra, faktiskt. Vi gor alla mojliga saker.. men ingenting speciellt. Pa morgonen var vi ute och lekte lite med vatten och spelade lite boll, sen at vi snack, sen sag vi pa tv, at lunch, tog en tupplur, lekte och at snack. Det ar val sa dagarna kommer att se ut i fortsattningen ocksa...

Mitt storsta problem nu, om jag nu ska vraka ur mig mina "laster" i bloggen (forstar att det ar trakigt att lasa om det, men jag tror det ar bra att jag skriver av mig), ar att jag grater typ hela tiden. Jag har forklarat for James och Stephanie att jag verkligen, verkligen saknar Petter och att jag inte vet om jag kommer klara av att vara kvar har.

Orsaken till att jag kanner mig ledsen har jag listat ut:

For det forsta sa blev jag sa himla ledsen av att se de au pairer i NY som skulle till Chicago, jag vill ju ocksa dit sa varfor kan inte jag fa en familj dar?.. Jag menar, det bor tre miljoner manniskor i Chicago, sakert mer om man raknar de omraden som ligger nara.. Ar jag sa dalig att ingen vill ha mig? Hm, eftersom jag nyss last Slumpen ar ingen tillfallighet sa har jag andock lite hopp kvar - det finns en mening med allt, tror man att man har tur kommer man ha tur och om man oppnar upp sig for mojligheter och foljer sin intution kommer naturen hjalpa en till det basta mojliga resultatet.

For det andra sa kanner jag verkligen att jag inte kommer att ha nagonting att gora har. Kerry talade om for mig att Phoenix antagligen ar den trakigast staden i USA. Inga roliga museum, inga roliga platser att besoka. Ingenting. Och eftersom jag inte har nagon bil att kora sa ar det svart att gora annat an att sitta hemma..

For det tredje sa kan jag inte sluta tanka pa att jag kunde ha varit i Chicago, eller att jag kan forsoka hitta en familj dar! Allt jag vill ar ju att dela mitt ar med Petter, och nar han ar sa langt borta kanns allting sa meningslost. Meningen var ju att vi skulle gora det har tillsammans, sen hade jag oturen att inte komma till ratt plats, vilket gjorde att vi inte fick den mojligheten.. Ahh.. Och eftersom jag hela tiden tanker pa att jag kan aka dit sa blir jag ledsen. Skit ocksa. Jag tanker ocksa att om jag bara sagt JA till den forsta familjen jag fick en matchning med sa hade jag varit dar nu, hos mitt hjarta.. Det ater upp mig inifran att jag tanker sa, och det ar sa orattvist gentemot Steph och James...

Men, men.. Jag har iaf pratat ordentligt med Kerry idag. Hon ar sa himla snall, och hon forstar mig verkligen. Hon kommer tillbaka pa onsdag, och da ska vi prata med. Eftersom hon ar fodd och uppvuxen i Chicago, och har en del av sin familj dar, sa har jag kanslan av att det kommer ordna sig for mig. Pa ett eller annat vis.

NJO JOAAK Njoo joaaak!

Okej, dags for en mycket tattig, tontig, up-date...

I mandags landade jag, efter lang resa och manga vantetimmar pa tysk trakig flygplats, i...
New York!

Pa min fard mot det stora landet Amerika traffade jag Josefine, fran Gotland. Hon ar fantastisk och jag maste saga att jag ar sjukt glad att vi traffat varandra - att hon dessutom ska till San Diego, vilket inte alls ar jattelangt fran Glendale, gjorde saken bara battre :)
Vi gottade oss i tonfiskpiroger och cocacola och snackade med en tant fran New Jersey alla atta timmar fran Frankfurt. Det var fett nice!

Jag har ocksa en ny van fran Norge, Mari. Hon ska till San Fransisco, det ar cool :) Henne traffade jag och Josefine forst nar vi landat, men sedan dess har vi hangt konstant. Pa flygplatsen hamtade Steve, var chauffor, oss och skojade ganska friskt hela vagen till skolan - en resa pa ungefar 2 timmar. Det var faktiskt riktigt trevligt att se NY ur en bilruta, kan inte riktigt forklara kanslan men,.. Det ar maktigt.

Val framme pa skolan fick vi kasta in oss i varsitt ackligt rum, dar Au Pairer som sovit tidigare redan tagit plats. Sangarna ar ackliga, rummen fula och det finns bara en lampa som dessutom sticks i ogonen. Men what ever, jag har sovit som ett barn i alla fall.

Dagarna har bestatt av lektioner, med Joan (LIKE, YOU KNOW! JOAN OF THE ARK!), som skriker konstant och tar oss for idioter. Jag vet inte om hon tror att amerikaner ar de anda som anvander hushallspapper, men bara att man haller en demonstation om det tyder pa att hon ser ner pa oss elever. For ovrigt har vi en valdigt sot thailandare och en kines i klassen. ah, dom ar sa disciplinerade.. Lektionerna lar oss, eller atminstone inte mig, nagot vettigt. Vi far se filmer fran attiotalet, och lara oss att i amerika sa har man minsann nagot som heter Halloween och att alla tror att amerikaner ar kriminella (vilket naturligtvis inte ar sant).

Den storsta gladjestunden var nyss, nar en polis var har och snackade. Han var riktigt rolig och dessutom en duktig talare, vilket gjorde att man faktiskt kunde ta till sig det han sa. Dessutom at han munkar och drack kaffe :D

Jaja. Imorgon ska vi fa aka in till New York, det ska bli fett bra.
Jag saknar Petter.

Tjingeling

Igår...

... var jag hos Lilly, det var bäst.
Alla fina vänner, tack så mycket - ni värmer mitt lilla hjärta.

Fika med Lennerth och Alex på stan idag var också fint, jag blir lite glad i själen av att folk vill träffa mig och säga hej då..

Jag kommer att sakna er mina kära!

Jag, antibloggaren Ida Mullaart, har nu gått emot mina egna principer...

Jag hatar bloggar.
Jag kan ingenting om bloggar.
Bloggar ger mig ångest.
Jag vet inte vad man skriver i en blogg, eller varför...

... men någon bad mig att starta en blogg, och för denna person är jag redo att göra det (Hej Lilly).
Jag ska ju trots allt vara i USA i ett år, så det kan ju hända att någon faktiskt är intresserad av att läsa om mina dagar "over there" (som Laila skulle ha sagt).

Ett första inlägg... Det ger ju det första intrycket, alltså har jag säkert någon press på mig att skriva något fyndigt, lite läckert sådär, för att läsarna (om det nu kommer att finnas några, hjälp vad jag är patetisk) ska tycka att det är värt att läsa vidare inlägg..

Jag har inget fyndigt att skriva, min hjärna är överbelamrad av Cultural Cares rosa små kuvert, som alltid är blandade med onödig och alldeles för nödvändig information...

Jag vet inte vad jag ska ha med mig för att komma in i Amerikat.
Jag har ingen koll på några papper alls.
Jag fick en försäkring idag, den var ful.
Jag vet att jag måste hålla reda på ett papper under hela året, annars blir jag utvisad eller måste betala 350 (!) dollar.

Ikväll är det premiär för Vem kan slå Filip och Fredrik

Hej då.