Glendale

Eftersom jag inte tar mig till en dator aaaallt for ofta kommer mina inlagg antagligen bli ratt langa.. hoppas det ar ok

Sa, nu har jag anlant! Jag sager bara en sak; varme... Det ar helt sjukt varmt har, alltsa.. Jag tror inte ni forstar. 37 grader varje dag (eller, idag skulle det bara bli 35) sa det gar inte att vara ute med barnen pa dagarna tyvarr.

I alla fall.. Nar jag forst kom sa missade jag totalt James och Stephanie, sa jag fick ropa efter dem i hogtalarna pa flygplatsen - sa jaaala pinsaaaamt!
Tillslut hittade jag dem, och de var sa himla sota, hade gjort skylt med VALKOMMEN IDA! och gav mig kramar. Sen akte vi vilse, sa det tog en stund att komma fram till deras hus. Val framme traffade jag Kerry, som ar Stephanies mamma, som ar jattetrevlig. Vi pratade en hel del, men sen blev jag sa trott sa jag gick till mitt rum, som ar pa overvaningen, och lade mig. Rummet ar forovrigt ratt sa fult, haha.. Det har en ful sang med rosa overkast och en jattestor tv. och heltackingsmattor. inget mer. haha, jaja.. det spelar ingen roll..

Nar jag vaknade i lordagsmorse gick jag ner, och motte James, Joshua och Elizabeth - snacka om sota kids! Dom ar helt sjukt snalla for att vara tvaaringar, de lyssnar jattebra och ar hjalpsamma och gulliga och delar med sig och gor allt som man vill att de ska gora. De var lite blyga i borjan men borjade nastan genast att visa upp sig, haha. De dansar och sjunger hela tiden ocksa, det ar gulligt :)

Jaja, min forsta helg var ganska speciell.. De har inte visat mig sa mycket, vi har bara varit inne, plus en liten stund i Peoria dar vi var pa en splash pad, sa det ar ratt trist. Jag vill garna se Phoenix, vill att de visar mig runt i omradet och sa.. men det har inte skett annu. Jag far dessutom inte kora deras bil, sa jag har ingen mojlighet att sjalv ta mig runt :/
Jag ska val inte klaga.. De ar jattesnalla.. Men sjalvklart har de lite underliga regler och sa ater de jattejatteacklig mat (jag har forovrigt gatt ner typ 2 kilo sen jag kom).

Idag var Kerry har med mig, hela dagen fram till nu nar James den aldre kom hem. Det har gatt bra, faktiskt. Vi gor alla mojliga saker.. men ingenting speciellt. Pa morgonen var vi ute och lekte lite med vatten och spelade lite boll, sen at vi snack, sen sag vi pa tv, at lunch, tog en tupplur, lekte och at snack. Det ar val sa dagarna kommer att se ut i fortsattningen ocksa...

Mitt storsta problem nu, om jag nu ska vraka ur mig mina "laster" i bloggen (forstar att det ar trakigt att lasa om det, men jag tror det ar bra att jag skriver av mig), ar att jag grater typ hela tiden. Jag har forklarat for James och Stephanie att jag verkligen, verkligen saknar Petter och att jag inte vet om jag kommer klara av att vara kvar har.

Orsaken till att jag kanner mig ledsen har jag listat ut:

For det forsta sa blev jag sa himla ledsen av att se de au pairer i NY som skulle till Chicago, jag vill ju ocksa dit sa varfor kan inte jag fa en familj dar?.. Jag menar, det bor tre miljoner manniskor i Chicago, sakert mer om man raknar de omraden som ligger nara.. Ar jag sa dalig att ingen vill ha mig? Hm, eftersom jag nyss last Slumpen ar ingen tillfallighet sa har jag andock lite hopp kvar - det finns en mening med allt, tror man att man har tur kommer man ha tur och om man oppnar upp sig for mojligheter och foljer sin intution kommer naturen hjalpa en till det basta mojliga resultatet.

For det andra sa kanner jag verkligen att jag inte kommer att ha nagonting att gora har. Kerry talade om for mig att Phoenix antagligen ar den trakigast staden i USA. Inga roliga museum, inga roliga platser att besoka. Ingenting. Och eftersom jag inte har nagon bil att kora sa ar det svart att gora annat an att sitta hemma..

For det tredje sa kan jag inte sluta tanka pa att jag kunde ha varit i Chicago, eller att jag kan forsoka hitta en familj dar! Allt jag vill ar ju att dela mitt ar med Petter, och nar han ar sa langt borta kanns allting sa meningslost. Meningen var ju att vi skulle gora det har tillsammans, sen hade jag oturen att inte komma till ratt plats, vilket gjorde att vi inte fick den mojligheten.. Ahh.. Och eftersom jag hela tiden tanker pa att jag kan aka dit sa blir jag ledsen. Skit ocksa. Jag tanker ocksa att om jag bara sagt JA till den forsta familjen jag fick en matchning med sa hade jag varit dar nu, hos mitt hjarta.. Det ater upp mig inifran att jag tanker sa, och det ar sa orattvist gentemot Steph och James...

Men, men.. Jag har iaf pratat ordentligt med Kerry idag. Hon ar sa himla snall, och hon forstar mig verkligen. Hon kommer tillbaka pa onsdag, och da ska vi prata med. Eftersom hon ar fodd och uppvuxen i Chicago, och har en del av sin familj dar, sa har jag kanslan av att det kommer ordna sig for mig. Pa ett eller annat vis.