vantan och forsent flyg till Chicago satt jag antligen pa plats, bredvid en snall gammal dam vid namn Elenore (92). Hon pratade en hel del med mig under flygresan, och berattade manga fina historier om Chicago. Det var roligt, for det fick dagen att kannas annu battre an den redan gjorde!
Sa landade jag. Lilla Ida, pa stora O'Hare, forvirrad som en manniskoapa.. Borjade leta mig till bagageutymmet, letade efter en hop barn med tva foraldrar. Plotsligt hor jag ett forsiktigt "Ida?" och vander mig om. Dar star Matt, min nya vardpappa. Han hamtade mig sjalv, eftersom flyget var sa forsenat. Vi gick till ratt bagagegrej och mina vaskor kom ut forst (!) av allas, vilket flyyyyyt! aaahh... :) Sedan gick vi till bilen och akte mot Arlington Heights. Matt och jag pratade mycket, han ar sa sjukt schysst och rolig - vi har precis samma humor och pratade till och med om EmoKids, hahaha.. Ni maste alla kolla in hans band pa www.therosedales.com och pa www.myspace.com/therosedales ooooch ni kan aven youtuba the rosedales :) Han ar sjukt KoOL :D
Sa kom vi fram till huset, och jisses vad det marks att de alskar halloween! Hela garden ar numera inte en vanlig tradgard utan en kyrkogard med gravstenar och hela rubbet, fett nice I say :) Dessutom har han en sjuuukt cool likbil (han alskar bilar, pappa, du kommer gilla honom). Sa gick vi in, och dar stod tva hundar, Kasey och Hobs, tva katter, Rumbles och ett namn jag inte ens minns, tre barn, MaryGrace, Sophie och Anthony, en mamma, Katie, och en mormor som jag faktiskt inte ens vet vad hon heter, hon ar bara Nana, vantandes :) Barnen hoppade pa mig, kramades och var saaa fina. Sen visade de mig runt! Invandigt ar det ocksa lite halloweeninspirerat, men det ar sa hiiimla fint har och jag alskar verkligen mitt nya rum (Paulie, Du skulle ocksa alska det, det vet jag!)
Nu orkar jag inte skriva sa mycket mer detaljerat, men mina tva forsta dagar har har varit sa bra, jag trivs verkligen mycket battre har redan och de har visat mig runt och allt ar bara sa bra.
Dessutom fick jag antligen traffa Petter igar.. Hur gor man, vet jag att Annika undrar.. Och ja, fran min sida sett sa kan jag saga att jag var nervos.. och sa lycklig! Jag menar, tva manader ar tva manader, och att motas pa ett stalle som ar helt nytt for oss bada ar sa speciellt.. Det finns inget annat att gora an att acceptera nervositeten :) Vid 8 igar kom han korandes i sin silvriga BMW, och ja, dar var han! :D Kramar och pussar, sen introducera honom for mitt nya hem har i Chicago, sedan sag vi film. Allt kanns perfekt, och jag vet iaf att sahar lycklig har jag verkligen inte kant mig pa lange : )
Nu ska jag se film med MaryGrace :) Ikvall ar det LCCmote, blir roligt att traffa nagra nya au pairer :)
fredag 17 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
Om en och en halv timme
hamtar en "Supershuttle" mig. Det ar som en taxi, fast anda inte. Typ. Liksom. Bah. EVER!
I vilket fall som helst ar jag glad att jag kunde fa en sadan att komma hit och hamta mig, ta mig till flygplatsen pa bara ca 30 minuter - for endast 35 dollar!
Hade jag inte haft den mojligheten hade jag varit pa flygplatsen klockan 6 imorse.
Men,.. Nu slipper jag det :)
Yeah, snart ska jag ga ner och ata frukost och saga hej da till barnen. Det kanns lite konstigt, jag hoppas inte de blir allt for ledsna.. De verkar faktiskt gilla mig, och James vill alltid kramas nu nar han kommit pa att det ar battre an att skrika at mig. Hm.. Ja.. Jag kommer nog sakna dem lite, faktiskt.
Fast jag ar valdigt exalterad! Ah, idag far jag traffa den nya familjen och allt kanns toppen! Har sa mycket att se framemot - Arlington Heights, Chicago, Halloween, Harry Potter (haha, ja, jag ar en tont), Long Grove och en massa andra saker! Men framforallt Petter. Imorgon, da ses vi.. Iiiiihh!
Och jag kan inte hjalpa att jag har forvantningar pa den nya familjen, de verkar ju toppen. Man sager mig att jag inte sak forvanta mig nagot utan bara se detta som ett jobb, men det ar ju sa mycket mer an bara det. Att bo i en annan familj blir ju hela ens liv, sa att ta det enbart som ett jobb tycker inte jag ar ratt, varken mot familjen man bor i eller mot sig sjalv. Jag kan inte bo i en familj och spela en roll, jag vill bara vara jag. Och jag hoppas hellre, och ar glad under tiden jag hoppas, an att ga runt som en zombie.. Battre att jag blir besviken da, tanker jag, an att inte kanna nagonting alls.
I vilket fall som helst ar jag glad att jag kunde fa en sadan att komma hit och hamta mig, ta mig till flygplatsen pa bara ca 30 minuter - for endast 35 dollar!
Hade jag inte haft den mojligheten hade jag varit pa flygplatsen klockan 6 imorse.
Men,.. Nu slipper jag det :)
Yeah, snart ska jag ga ner och ata frukost och saga hej da till barnen. Det kanns lite konstigt, jag hoppas inte de blir allt for ledsna.. De verkar faktiskt gilla mig, och James vill alltid kramas nu nar han kommit pa att det ar battre an att skrika at mig. Hm.. Ja.. Jag kommer nog sakna dem lite, faktiskt.
Fast jag ar valdigt exalterad! Ah, idag far jag traffa den nya familjen och allt kanns toppen! Har sa mycket att se framemot - Arlington Heights, Chicago, Halloween, Harry Potter (haha, ja, jag ar en tont), Long Grove och en massa andra saker! Men framforallt Petter. Imorgon, da ses vi.. Iiiiihh!
Och jag kan inte hjalpa att jag har forvantningar pa den nya familjen, de verkar ju toppen. Man sager mig att jag inte sak forvanta mig nagot utan bara se detta som ett jobb, men det ar ju sa mycket mer an bara det. Att bo i en annan familj blir ju hela ens liv, sa att ta det enbart som ett jobb tycker inte jag ar ratt, varken mot familjen man bor i eller mot sig sjalv. Jag kan inte bo i en familj och spela en roll, jag vill bara vara jag. Och jag hoppas hellre, och ar glad under tiden jag hoppas, an att ga runt som en zombie.. Battre att jag blir besviken da, tanker jag, an att inte kanna nagonting alls.
fredag 10 oktober 2008
torsdag 9 oktober 2008
12.35
... eller var det 12.25? nasta onsdag gar mitt flyg till Chicago.
Antligen! Det ar sa skont att ha en tid, en fast punkt da man vet att man ska harifran.
Idag kom James bror pa besok. Han ska stanna over helgen. Han har inte traffat barnen tidigare. Jag kan ju saga att de valkomnade honom battre an de gjorde mig - kul for honom!
De har planerat massor med saker de ska gora, visa honom runt osv.. hm, kan inte saga annat an att jag blir lite bitter, for inte visade de mig nagonting nar jag kom (och tanken var anda att jag skulle bo har i ett ar). Men visst, det ar fine med mig.
Idag var forovrigt forjavligt jobbig. Jag, Kerry och barnen akte till en lekpark. De var svinjobbiga. Kerry borjade grata. De var bara for mycket. Samtidigt som jag gillar dem, for de ar sa sota, sa kan jag inte lata bli att tycka att det ska bli skont att slippa dem. Forlat! Jag ar ond.
Antligen! Det ar sa skont att ha en tid, en fast punkt da man vet att man ska harifran.
Idag kom James bror pa besok. Han ska stanna over helgen. Han har inte traffat barnen tidigare. Jag kan ju saga att de valkomnade honom battre an de gjorde mig - kul for honom!
De har planerat massor med saker de ska gora, visa honom runt osv.. hm, kan inte saga annat an att jag blir lite bitter, for inte visade de mig nagonting nar jag kom (och tanken var anda att jag skulle bo har i ett ar). Men visst, det ar fine med mig.
Idag var forovrigt forjavligt jobbig. Jag, Kerry och barnen akte till en lekpark. De var svinjobbiga. Kerry borjade grata. De var bara for mycket. Samtidigt som jag gillar dem, for de ar sa sota, sa kan jag inte lata bli att tycka att det ska bli skont att slippa dem. Forlat! Jag ar ond.
fredag 3 oktober 2008
Chicago, here I come!
Till att borja med; hello, jag ar typ gladast EVER! Fast vilken javla dag...
For ett par dagar sedan bestamde jag mig, efter mycket grubblande, att ga in i transition. Eftersom min LCC berattat mig sa manga negativa historier om folk som fatt aka hem, att jag troligen skulle sluta i Sverige och att 85% av alla som gar in i transition inte far vara kvar i programmet... Sa, ja, grubblat hade jag gjort. Men, det finns ingen mening med att vara kvar i den har familjen nar jag vantrivs sa, da jag bara raknar minuterna fram till att jag ska ga och lagga mig... Sa jag tankte Jag kor pa det, far jag ingen ny familj - fine, da aker jag hem och tar Sverige med storm istallet. Bara jag tror pa mig sjalv sa blir det har king. Sa, jag skrev pa alla papper och tvivlade inte en sekund pa att jag hade gjort ratt val. Bara vi ar tillsammans i slutandan, tankte jag.
Jag ska inte saga att jag inte var orolig, for det var jag. Jag vill ju inte hem. Jag vill vara i Amerikat ett helt ar, uppleva nya saker och framforallt inte missa Halloween (hehehehe).
Men Jesus amalia, tron pa mig sjalv verkar ha hjalpt (eller, syster, sa ar det bara placebo, skitsamma)
Redan under min forsta dag i transition fick jag glada besked! En person i Boston, som jobbar med att matcha familjer, ringde och talade om att det absolut inte skulle bli nagot problem att hitta en familj till mig i Chicago, faktum var att hon redan skickat min ansokan till en familj som skulle lasa igenom den. Skulle jag kanna att den inte passade var det bara att saga till, hon hade flera andra som verkade bra for mig. YES! Antligen nagon i Cultural Care som tror att jag kommer klara mig!
Redan nagra timmar senare ringde telefonen igen. Det var Katie. Katie hade last igenom min ansokan, tyckte den var underbar och trodde jag skulle passa sa bra i deras familj. Hon ville bara prata med sin man innan hon kunde ge mig besked om huruvida jag fick komma eller inte, sa hon skulle ringa tillbaka dagen efter. Oh, Im so excited! Fatta hur glad jag var, hon var helt lyrisk och hade precis varit i Long Grove nar jag ringde - vilket hon tyckte var an mer roligt an jag tyckte (for hello, det ar faktiskt ett ratt roligt sammantraffande). Sa, spannande var det... Vad skulle de saga? Tyckte de lika mycket om mig som jag tyckte om henne efter varat samtal? Ville de ha mig lika garna som jag vill komma till dem? Hu, vad jag vantade pa det samtalet... Och sa ringde hon. De ville ha mig, jag verkade perfekt for dem! My, my.. Jag ar en lyckost!
Nu har vi pratat varje kvall i tre dagar (forlat om det blir nagot superduperkonstigt syftningsfel, jag fattar inte hur jag ska skriva den dar meningen) och de verkar verkligen vara en perfekt match for mig. Visst, jag tyckte familjen Gillis verkade bra. De verkade okej, jag trodde jag skulle trivas. Jag tyckte aldrig att de verkade perfekta. Men det gor verkligen den har familjen. Familjen Luczak. Troligen far jag aka dit redan nasta helg, CC skulle kika pa biljetter. Absolut senast ar den 15e oktober, sa det ar anda inte jattelangt dit. Fast, jag raknar dagarna... Hihi
Naval, det var lyckan. Nu olyckan.
SABLAR vilka javla skitungar de ar ibland! Idag har de varit helt forjavliga, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska ta mig till. James ar heeeelt hopplos. Jag har forsokt allt. Allt. ALLT!
Ingenting fungerar. Jag har till och med kommit till den punkt dar jag forsoker ignorera nar han hittar pa sattyg och vagrar gora som jag sager.. Men jag har snabbt insett att det inte fungerar. Och det varsta ar att de andra borjar ta efter James beteende, eftersom de ser att han far mer uppmarksamhet genom att gora det. Inte for att jag vill ge honom den, men for att jag maste... Idag lyckades han till och med fa mig att borja grata. Efter en och en halv timmes slit med att forsoka fa honom att byta sin bloja och kla pa sig pallade jag inte mer. Inte nar alla tre skriker och grater samtidigt. Jag visste inte vad jag skulle gora.. Han ar liten, javisst, men.. Han ar inte dum i huvudet. Han vet ju vad han gor, och han vet varfor han gor det. Det ser jag pa honom. Det gar bara inte att fa honom att forsta att det ar fel. Sa jag brot ihop. Men sen kom jag igen, snabbt! Och da loste jag det davarande problemet.. tills nasta problem kom. Bara att borja om igen, slita.. Forsoka gora alla nojda och glada. huhuhu.. Det ar svart. Jag gor mitt basta anda, jag kanner mig duktig. Fast, nar man inte far nagon som helst komplimang for allt man far sta ut med sa ar det jobbigt. Jag torstar efter nagra bra ord fran Herr och Fru Gillis, de kommer aldrig. Doooh, jag stadar erat hus, jag matar, leker, underhaller, tar hand om, tvattar, lagar, klappar och fixar era barn! Sag nagot! VAD SOM HELST!
I vilket fall som helst. Det ar hogst 9 arbetsdagar kvar, sen ar jag fri fran detta.
Da kommer jag till Luczak, yeah yeah :) Katie ska fixa mitt har, haha. Ah. Hon ar sa snuttig.
Idag ringde min mamma, det var roligt.
Idag ringde min pappa, det var roligt.
Jag saknar min familj
TjErZ!
For ett par dagar sedan bestamde jag mig, efter mycket grubblande, att ga in i transition. Eftersom min LCC berattat mig sa manga negativa historier om folk som fatt aka hem, att jag troligen skulle sluta i Sverige och att 85% av alla som gar in i transition inte far vara kvar i programmet... Sa, ja, grubblat hade jag gjort. Men, det finns ingen mening med att vara kvar i den har familjen nar jag vantrivs sa, da jag bara raknar minuterna fram till att jag ska ga och lagga mig... Sa jag tankte Jag kor pa det, far jag ingen ny familj - fine, da aker jag hem och tar Sverige med storm istallet. Bara jag tror pa mig sjalv sa blir det har king. Sa, jag skrev pa alla papper och tvivlade inte en sekund pa att jag hade gjort ratt val. Bara vi ar tillsammans i slutandan, tankte jag.
Jag ska inte saga att jag inte var orolig, for det var jag. Jag vill ju inte hem. Jag vill vara i Amerikat ett helt ar, uppleva nya saker och framforallt inte missa Halloween (hehehehe).
Men Jesus amalia, tron pa mig sjalv verkar ha hjalpt (eller, syster, sa ar det bara placebo, skitsamma)
Redan under min forsta dag i transition fick jag glada besked! En person i Boston, som jobbar med att matcha familjer, ringde och talade om att det absolut inte skulle bli nagot problem att hitta en familj till mig i Chicago, faktum var att hon redan skickat min ansokan till en familj som skulle lasa igenom den. Skulle jag kanna att den inte passade var det bara att saga till, hon hade flera andra som verkade bra for mig. YES! Antligen nagon i Cultural Care som tror att jag kommer klara mig!
Redan nagra timmar senare ringde telefonen igen. Det var Katie. Katie hade last igenom min ansokan, tyckte den var underbar och trodde jag skulle passa sa bra i deras familj. Hon ville bara prata med sin man innan hon kunde ge mig besked om huruvida jag fick komma eller inte, sa hon skulle ringa tillbaka dagen efter. Oh, Im so excited! Fatta hur glad jag var, hon var helt lyrisk och hade precis varit i Long Grove nar jag ringde - vilket hon tyckte var an mer roligt an jag tyckte (for hello, det ar faktiskt ett ratt roligt sammantraffande). Sa, spannande var det... Vad skulle de saga? Tyckte de lika mycket om mig som jag tyckte om henne efter varat samtal? Ville de ha mig lika garna som jag vill komma till dem? Hu, vad jag vantade pa det samtalet... Och sa ringde hon. De ville ha mig, jag verkade perfekt for dem! My, my.. Jag ar en lyckost!
Nu har vi pratat varje kvall i tre dagar (forlat om det blir nagot superduperkonstigt syftningsfel, jag fattar inte hur jag ska skriva den dar meningen) och de verkar verkligen vara en perfekt match for mig. Visst, jag tyckte familjen Gillis verkade bra. De verkade okej, jag trodde jag skulle trivas. Jag tyckte aldrig att de verkade perfekta. Men det gor verkligen den har familjen. Familjen Luczak. Troligen far jag aka dit redan nasta helg, CC skulle kika pa biljetter. Absolut senast ar den 15e oktober, sa det ar anda inte jattelangt dit. Fast, jag raknar dagarna... Hihi
Naval, det var lyckan. Nu olyckan.
SABLAR vilka javla skitungar de ar ibland! Idag har de varit helt forjavliga, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska ta mig till. James ar heeeelt hopplos. Jag har forsokt allt. Allt. ALLT!
Ingenting fungerar. Jag har till och med kommit till den punkt dar jag forsoker ignorera nar han hittar pa sattyg och vagrar gora som jag sager.. Men jag har snabbt insett att det inte fungerar. Och det varsta ar att de andra borjar ta efter James beteende, eftersom de ser att han far mer uppmarksamhet genom att gora det. Inte for att jag vill ge honom den, men for att jag maste... Idag lyckades han till och med fa mig att borja grata. Efter en och en halv timmes slit med att forsoka fa honom att byta sin bloja och kla pa sig pallade jag inte mer. Inte nar alla tre skriker och grater samtidigt. Jag visste inte vad jag skulle gora.. Han ar liten, javisst, men.. Han ar inte dum i huvudet. Han vet ju vad han gor, och han vet varfor han gor det. Det ser jag pa honom. Det gar bara inte att fa honom att forsta att det ar fel. Sa jag brot ihop. Men sen kom jag igen, snabbt! Och da loste jag det davarande problemet.. tills nasta problem kom. Bara att borja om igen, slita.. Forsoka gora alla nojda och glada. huhuhu.. Det ar svart. Jag gor mitt basta anda, jag kanner mig duktig. Fast, nar man inte far nagon som helst komplimang for allt man far sta ut med sa ar det jobbigt. Jag torstar efter nagra bra ord fran Herr och Fru Gillis, de kommer aldrig. Doooh, jag stadar erat hus, jag matar, leker, underhaller, tar hand om, tvattar, lagar, klappar och fixar era barn! Sag nagot! VAD SOM HELST!
I vilket fall som helst. Det ar hogst 9 arbetsdagar kvar, sen ar jag fri fran detta.
Da kommer jag till Luczak, yeah yeah :) Katie ska fixa mitt har, haha. Ah. Hon ar sa snuttig.
Idag ringde min mamma, det var roligt.
Idag ringde min pappa, det var roligt.
Jag saknar min familj
TjErZ!
onsdag 1 oktober 2008
1/10
Grattis kara storebror Peter pa din 22:a fodelsedag!
En extremt konstig dag har det varit idag, vet inte riktigt vad jag ska saga..
Jag borjade jobba klockan sju imorse med ogonen igensvullna, sakert pga massa konstigt pollen och liknande.. Gav barnen frukost (grot, vilket ar valdigt intressant for de lyckas fa mer pa kroppen an i den tror jag). Efter frukosten gar vi alltid ut och leker, men idag vagrade barnen och tjurade och var sa himla jobbiga.. De bara sprang runt och skrek och lat mig inte kla pa dem eller byta deras blojor eller nagonting... Efter en och en halv timmes forsok lyckades jag anda, sa vi gick ut och fikade.. Elizabeth spydde, sa jag fick ta reda pa det vilket tog en evighet.. Sedan vart de griniga igen sa vi gick in. Da behovde bade Elizabeth och Joshua ga pa pottan.. Sa vi gick. Joshua satt jattelange och inget hande, sa tillslut bestamde vi oss for att vara klara. Da sprang Joshua ivag, istallet for att lata mig ta pa honom en ny bloja, och stallde sig och.. ja.. han BAJSADE pa golvet!
Jag fick panik, han trampade i det och var helt nersmetad... och hur latt ar det att halla de tva andra ifran bajset? Inte latt! jag sprang in med joshua och badade av honom, lyckades tvinga med mig James och Elizabeth in dit och pa nagot satt lyckades jag ocksa torka rent alla golv och allting som var nerbajsat innan nagon borjade leka med det. Duktiga jag!
I vilket fall som helst.. sa har de varit snalla men otroligt jobbiga. James har nog damp av nagon form, han sparkas och slass och har noll talamod. Jag gor mitt basta och forsoker fa dem att lyssna, och Joshua och Elizaneth ar oftast duktiga.. men James.. Ne, han vill bara inte. Han skriker, grinar, bits, sparkas, slass.. Allt.
Men a andra sidan har jag hort att det ar sa normala tvaaringar uppfor sig, sa han kanske inte har damp trots allt...
Jaja, nu ska jag snart ga ner och umgas lite. Eller forsoka i alla fall. Eller ga ut och springa. Om jag orkar i 35 gradig varme.
En extremt konstig dag har det varit idag, vet inte riktigt vad jag ska saga..
Jag borjade jobba klockan sju imorse med ogonen igensvullna, sakert pga massa konstigt pollen och liknande.. Gav barnen frukost (grot, vilket ar valdigt intressant for de lyckas fa mer pa kroppen an i den tror jag). Efter frukosten gar vi alltid ut och leker, men idag vagrade barnen och tjurade och var sa himla jobbiga.. De bara sprang runt och skrek och lat mig inte kla pa dem eller byta deras blojor eller nagonting... Efter en och en halv timmes forsok lyckades jag anda, sa vi gick ut och fikade.. Elizabeth spydde, sa jag fick ta reda pa det vilket tog en evighet.. Sedan vart de griniga igen sa vi gick in. Da behovde bade Elizabeth och Joshua ga pa pottan.. Sa vi gick. Joshua satt jattelange och inget hande, sa tillslut bestamde vi oss for att vara klara. Da sprang Joshua ivag, istallet for att lata mig ta pa honom en ny bloja, och stallde sig och.. ja.. han BAJSADE pa golvet!
Jag fick panik, han trampade i det och var helt nersmetad... och hur latt ar det att halla de tva andra ifran bajset? Inte latt! jag sprang in med joshua och badade av honom, lyckades tvinga med mig James och Elizabeth in dit och pa nagot satt lyckades jag ocksa torka rent alla golv och allting som var nerbajsat innan nagon borjade leka med det. Duktiga jag!
I vilket fall som helst.. sa har de varit snalla men otroligt jobbiga. James har nog damp av nagon form, han sparkas och slass och har noll talamod. Jag gor mitt basta och forsoker fa dem att lyssna, och Joshua och Elizaneth ar oftast duktiga.. men James.. Ne, han vill bara inte. Han skriker, grinar, bits, sparkas, slass.. Allt.
Men a andra sidan har jag hort att det ar sa normala tvaaringar uppfor sig, sa han kanske inte har damp trots allt...
Jaja, nu ska jag snart ga ner och umgas lite. Eller forsoka i alla fall. Eller ga ut och springa. Om jag orkar i 35 gradig varme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
