Chicago, here I come!

Till att borja med; hello, jag ar typ gladast EVER! Fast vilken javla dag...

For ett par dagar sedan bestamde jag mig, efter mycket grubblande, att ga in i transition. Eftersom min LCC berattat mig sa manga negativa historier om folk som fatt aka hem, att jag troligen skulle sluta i Sverige och att 85% av alla som gar in i transition inte far vara kvar i programmet... Sa, ja, grubblat hade jag gjort. Men, det finns ingen mening med att vara kvar i den har familjen nar jag vantrivs sa, da jag bara raknar minuterna fram till att jag ska ga och lagga mig... Sa jag tankte Jag kor pa det, far jag ingen ny familj - fine, da aker jag hem och tar Sverige med storm istallet. Bara jag tror pa mig sjalv sa blir det har king. Sa, jag skrev pa alla papper och tvivlade inte en sekund pa att jag hade gjort ratt val. Bara vi ar tillsammans i slutandan, tankte jag.

Jag ska inte saga att jag inte var orolig, for det var jag. Jag vill ju inte hem. Jag vill vara i Amerikat ett helt ar, uppleva nya saker och framforallt inte missa Halloween (hehehehe).
Men Jesus amalia, tron pa mig sjalv verkar ha hjalpt (eller, syster, sa ar det bara placebo, skitsamma)
Redan under min forsta dag i transition fick jag glada besked! En person i Boston, som jobbar med att matcha familjer, ringde och talade om att det absolut inte skulle bli nagot problem att hitta en familj till mig i Chicago, faktum var att hon redan skickat min ansokan till en familj som skulle lasa igenom den. Skulle jag kanna att den inte passade var det bara att saga till, hon hade flera andra som verkade bra for mig. YES! Antligen nagon i Cultural Care som tror att jag kommer klara mig!

Redan nagra timmar senare ringde telefonen igen. Det var Katie. Katie hade last igenom min ansokan, tyckte den var underbar och trodde jag skulle passa sa bra i deras familj. Hon ville bara prata med sin man innan hon kunde ge mig besked om huruvida jag fick komma eller inte, sa hon skulle ringa tillbaka dagen efter. Oh, Im so excited! Fatta hur glad jag var, hon var helt lyrisk och hade precis varit i Long Grove nar jag ringde - vilket hon tyckte var an mer roligt an jag tyckte (for hello, det ar faktiskt ett ratt roligt sammantraffande). Sa, spannande var det... Vad skulle de saga? Tyckte de lika mycket om mig som jag tyckte om henne efter varat samtal? Ville de ha mig lika garna som jag vill komma till dem? Hu, vad jag vantade pa det samtalet... Och sa ringde hon. De ville ha mig, jag verkade perfekt for dem! My, my.. Jag ar en lyckost!

Nu har vi pratat varje kvall i tre dagar (forlat om det blir nagot superduperkonstigt syftningsfel, jag fattar inte hur jag ska skriva den dar meningen) och de verkar verkligen vara en perfekt match for mig. Visst, jag tyckte familjen Gillis verkade bra. De verkade okej, jag trodde jag skulle trivas. Jag tyckte aldrig att de verkade perfekta. Men det gor verkligen den har familjen. Familjen Luczak. Troligen far jag aka dit redan nasta helg, CC skulle kika pa biljetter. Absolut senast ar den 15e oktober, sa det ar anda inte jattelangt dit. Fast, jag raknar dagarna... Hihi

Naval, det var lyckan. Nu olyckan.
SABLAR vilka javla skitungar de ar ibland! Idag har de varit helt forjavliga, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska ta mig till. James ar heeeelt hopplos. Jag har forsokt allt. Allt. ALLT!
Ingenting fungerar. Jag har till och med kommit till den punkt dar jag forsoker ignorera nar han hittar pa sattyg och vagrar gora som jag sager.. Men jag har snabbt insett att det inte fungerar. Och det varsta ar att de andra borjar ta efter James beteende, eftersom de ser att han far mer uppmarksamhet genom att gora det. Inte for att jag vill ge honom den, men for att jag maste... Idag lyckades han till och med fa mig att borja grata. Efter en och en halv timmes slit med att forsoka fa honom att byta sin bloja och kla pa sig pallade jag inte mer. Inte nar alla tre skriker och grater samtidigt. Jag visste inte vad jag skulle gora.. Han ar liten, javisst, men.. Han ar inte dum i huvudet. Han vet ju vad han gor, och han vet varfor han gor det. Det ser jag pa honom. Det gar bara inte att fa honom att forsta att det ar fel. Sa jag brot ihop. Men sen kom jag igen, snabbt! Och da loste jag det davarande problemet.. tills nasta problem kom. Bara att borja om igen, slita.. Forsoka gora alla nojda och glada. huhuhu.. Det ar svart. Jag gor mitt basta anda, jag kanner mig duktig. Fast, nar man inte far nagon som helst komplimang for allt man far sta ut med sa ar det jobbigt. Jag torstar efter nagra bra ord fran Herr och Fru Gillis, de kommer aldrig. Doooh, jag stadar erat hus, jag matar, leker, underhaller, tar hand om, tvattar, lagar, klappar och fixar era barn! Sag nagot! VAD SOM HELST!

I vilket fall som helst. Det ar hogst 9 arbetsdagar kvar, sen ar jag fri fran detta.
Da kommer jag till Luczak, yeah yeah :) Katie ska fixa mitt har, haha. Ah. Hon ar sa snuttig.

Idag ringde min mamma, det var roligt.
Idag ringde min pappa, det var roligt.
Jag saknar min familj

TjErZ!